Vår forskning har studerat vad unga själva lägger för betydelse i de besvär som mäts i den årligt återkommande enkäten Skolbarns hälsovanor. Studien visar på svårigheten med att mäta elevers välbefinnande utifrån symtomfrekvens och på behovet av att särskilja djupgående problem från dem av mer vardaglig karaktär.

Vi fann bland annat att eleverna är medvetna om vilka problem de tampas med och att de önskar vara delaktiga i att definiera sina behov. Det kan handla om att få goda förutsättningar för att studera och hantera sina relationer. Vi ser att arbetet med dessa frågor bör utgöra kärnan i skolans förebyggande och främjande arbete.

För elever med djupgående problem kan det däremot vara livsavgörande att få tillgång till professionell hjälp och en välfungerande vårdkedja utanför skolan.

Studien utgår från WHO:s enkät Skolbarns hälsovanor som använder sig av en lista där ungdomar får uppskatta förekomsten av besvär som huvudvärk, ont i magen, ont i ryggen, varit irriterad eller på dåligt humör, känt sig nervös, haft svårt att somna. Många svenska ungdomar uppger återkommande besvär men hävdar samtidigt att de är tillfreds med livet.

”Man blir väl stressad och får ont i huvet ibland. Det är mycket press nu i nian. Jag har mycket att göra, men sen går det över.”

Detta har skapat osäkerhet kring vad ungdomarna avser när de uppger besvären (1). För att få en djupare förståelse för vad de självrapporterade besvären i enkäten Skolbarns hälsovanor står för enligt ungdomarna, och vad som är viktigt för att må bra, har vi genomfört en intervjustudie i årskurs 9.

Som teoretisk grund för forskningsstudien ligger förståelsen av att barn och unga har en aktiv roll i att hantera sin hälsa och att frågor om ungas hälsa behöver studeras i en social, ekonomisk och kulturell kontext (2). Vidare att enkäter inte enbart beskriver ungdomars tillvaro. Genom de frågor som ställs och hur svaren tolkas och benämns i sammanfattande rapporter är enkäterna också med och skapar ungdomars tillvaro (3).  

Vår studie problematiserar bilden av ungas psykiska hälsa och lyfter fram ungas perspektiv. Studien bygger på 51 intervjuer med elever i årskurs 9 på två olika skolor i Mellansverige.

I analysen av intervjuerna framträder två grupper. I grupp A representerar besvären som mäts i Skolbarns hälsovanor djupgående problem och i grupp B vardagliga övergående problem.

Eleverna i grupp A beskrev problem av så skilda slag som övergrepp, varaktiga konflikter i familjen, en väns eller familjemedlems sjukdom eller död, svårigheter att hitta ett socialt sammanhang, ständiga misslyckanden i skolan eller en stark press att ständigt lyckas.

Erfarenheterna påverkade eleverna på djupet. Följande svar på frågan om vad ”känt mig nere” står för, är belysande: ”Att mycket dåligt har hänt. Man är bara typ tom.”

Problemen de här eleverna berättade om var komplicerade och ofta utanför deras egen kontroll.

I grupp B, dit majoriteten av eleverna hör, karakteriseras besvären av vardagliga händelser och erfarenheter av övergående art. Besvären relaterade först och främst till elevernas relationer: irritation över vad någon sagt eller gjort eller tankar om att passa in socialt. För det andra handlade besvären om bekymmer med kroppen: besvär i samband med sjukdom, träning eller menstruation.

Svårigheter att somna kunde handla om att sociala medier eller dataspel upptagit intresset långt in på natten. För det tredje var besvären relaterade till den vardagliga verksamheten i skolan: hektiska perioder med många prov, oro inför att presentera något inför klassen eller nedstämdhet när det hade gått dåligt på ett prov.

Följande uttalande exemplifierar grupp B: ”Man blir väl stressad och får ont i huvet ibland. Det är mycket press nu i nian. Jag har mycket att göra, men sen går det över.” Eleverna beskrev att de mådde bra samtidigt som de försökte hantera relationer, kroppen och skolan.

Utmärkande är att problemen handlar om olika slags konsekvenser av att vara människa och ingår i elevernas relationsarbete och vardagliga strävanden. Det kan vara tufft men är också det som skapar mening i ungdomarnas liv. De tre faktorerna framstår som avgörande för elevernas välbefinnande.

I Skolbarns hälsovanor får eleverna markera hur ofta de upplever de åtta besvären, från i stort sett varje dag till sällan eller aldrig. När svaren sammanställs registreras mer än ett besvär i veckan som psykosomatiska och tolkas som psykisk ohälsa. I sammanfattande rapporter och systematiska litteraturöversikter beskrivs de som internaliserade psykiska problem. Vår analys visar emellertid att besvären handlar om väldigt olika slags problem och att en majoritet består av reaktioner på interaktion och vardagliga aktiviteter.

Vilka är då riskerna med att mäta symtom och tolka svaren som psykisk ohälsa?

För det första görs ingen åtskillnad mellan djupgående problem och hantering av vardagen. Här behövs specificering av vad vi avser.

För det andra finns risken att sociala strukturer och sammanhang döljs, att erfarenheter av utsatthet, allvarliga skolproblem och sociala svårigheter går oss förbi. Genom att tolka besvären som psykosomatiska och internaliserade psykiska problem finns risken att problemet begränsas till individens tankar, känslor och beteenden och att individen hålls ansvarig.

Till sist finns risken att elevers erfarenheter av att hantera sitt vardagliga liv psykiatriseras (4).

”Elever med vardagliga övergående problem behöver stöd i frågor som rör skolmiljö, arbetsbelastning, relationer och sociala normer.”

Genom att enkätfrågorna formuleras i termer av besvär och tolkas som tecken på psykisk ohälsa kan det framstå som logiskt att leta efter lösningar inom klinisk hantering av psykisk sjukdom. Sedan millennieskiftet har vi också sett en markant ökning av manualbaserade program i skolan där behandlingstekniker används i förebyggande syfte (5). Här uppstår emellertid flera paradoxer. Program som är utformade för att hantera internaliserade problem (exempelvis depressiva tendenser eller självmordstankar) presenteras som förebyggande och främjande metoder utan att säkerställa att de som genomgår programmet har de problem som övningarna fokuserar på.

När eleverna lär sig om psykisk ohälsa generellt och diskuterar fiktiva händelser antas deras medvetenhet och förmåga att styra sig själva öka och härigenom ska de bli mer resistenta mot livets svårigheter. Utifrån vår och internationell forskning menar vi att detta är ett förenklat sätt att se på psykisk hälsa där den här typen av insatser riskerar att missa målet (6). Eleverna i grupp A åläggs ett stort ansvar för sådant som i många fall ligger utanför deras kontroll. Samtidigt får varken eleverna i grupp A eller B vara med och definiera vilka problem de har att hantera på grund av programmens färdiga struktur.

Eleverna i vår studie representerar olika socioekonomiska grupper. Gemensamt har de dock medvetenheten om vad de tampas med och viljan att vara delaktiga i att definiera sina behov (7). En majoritet av eleverna i både grupp A och B efterfrågade stöd och hjälp med att hantera sina problem men de insatser de båda grupperna är i behov av skiljer sig dock väsentligt åt.

Elever med djupgående problem behöver individuell professionell hjälp med att hantera en specifik situation. Elever med vardagliga övergående problem behöver stöd i frågor som rör skolmiljö, arbetsbelastning, relationer och sociala normer. I den lokala skolkontexten finns också möjlighet att identifiera behoven för att kunna stödja eleverna med relevanta åtgärder.

Slutsatsen vi drar är att arbetet med elevernas välbefinnande måste utgå från de  det rör, eleverna själva. Våra intervjuer visar hur viktigt det är att vuxna som möter eleverna har kunskap om såväl eleverna som de grupprocesser som pågår på den sociala arena som skolan utgör. Det är elevernas kunskap om hur de mår som tillsammans med skolans system för att identifiera elevernas behov ska utgöra grunden för insatser och åtgärder. Det skapar en atmosfär som möjliggör arbetet med problem grundade i såväl strukturen som gruppen och individen.

Den kunskap personalen i skolan besitter gör det också möjligt att identifiera elever med djupgående problem som behöver lotsas vidare till verksamheter med expertkunskap.