Med trivsam matstund som mål

För elever med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning kan måltidsstunden i skolan bli såväl stress- som ångestframkallande. Kunskap och rätt bemötande kan ge en miljö som är trivsam för alla. 

matsal

Joanna Lundin är lärare, specialpedagog och coach med över 15 års erfarenhet av att arbeta med frågor om hur skolmiljön kan anpassas utifrån elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

– I botten grundar sig mitt intresse i att jag har en numera vuxen son med en NPF-diagnos, berättar Joanna Lundin, när vi möts i hennes lilla arbetskrypin i Vasastan, i Stockholm.

– Han hade verkligen ingen lätt skolgång, även om jag inte är säker på att han själv förstod hur tufft det egentligen var. Men det var ju mycket tack vare att jag hela tiden fanns där och tog hand om det som blev allra jobbigast.

Det viktigaste för en elev med NPF är att få möta vuxna i skolan som förstår vad diagnosen innebär, menar Joanna Lundin. Och det inbegriper då alla vuxna i skolan, oavsett yrkeskategori.

I mitt drömscenario skulle det gärna få finnas två olika matsalar där ett tyst rum är till för de som kan känna behov av just tystnad när de äter.”

– Om skolmåltidspersonalen har kunskap om NPF så förstår de att eleven de möter inte är någon besvärlig, bortskämd unge som inte vill äta deras mat. Utan att hen faktiskt inte kan äta den.

För Joanna Lundin är det exempelvis en självklarhet att elever med NPF ska kunna få specialanpassad mat, utan läkarintyg. På samma sätt som elever med diabetes eller glutenintolerans får anpassad kost bör NPF-diagnosen räcka för att få bli serverad en typ av mat som fungerar. Själva måltidssituationen är dessutom ofta både stress- och ångestframkallande för elever med den här typen av funktionsnedsättning. Inte minst när det kommer till den ostrukturerade och högljudda miljö, som en skolmatsal ofta är. Dessbättre finns det mycket skolan kan göra för att underlätta vad gäller såväl maten som miljön.

Att jobba på att servera mat som upplevs som ”renare” och mindre kladdig kan exempelvis vara bra. Vilket i princip innebär att undvika soppor, grytor och såser eller i alla fall tillhandahålla alternativ.  

– Många elever, även de utan någon diagnos, vill kunna se och förstå vad de äter. Tydliga namnskyltar med ingrediens- innehåll är något som alla uppskattar, påpekar Joanna Lundin.

Att använda bildstöd, en rullande film, eller visa upp en färdig ”modelltallrik” är också något som Joanna Lundin förespråkar. Hur ser stekt torsk med ärter och citronsås ut på tallriken? Var ställer jag glas, porslin och bestick på diskstationen? Allt detta hjälper elever med NPF att förstå och hantera restaurangmiljön. Att så långt det är möjligt även undvika system som går ut på att köa, är också att föredra eftersom många elever blir stressade av det. Kanske kan matkarotterna stå på borden eller så kan man satsa på fler men mindre matstationer. Fasta platser i matsalen förbygger också den stress det kan innebära att inte veta var man ska sitta eller tillsammans med vem, menar Joanna Lundin.

En behaglig ljudnivå under skolmåltiden är viktig för alla. Det hjälper att exempelvis skapa avgränsade rum i rummet med hjälp av skärmar eller växter, ha ljudabsorberande plattor och möbeltassar samt porslin som besticken inte gnisslar mot. Att helt enkelt använda lite ”restaurangtänk” för att skapa en trevlig matplats, är något Joanna Lundin rekommenderar.

Så långt det är möjligt tycker Joanna Lundin att alla elever ska inkluderas i den gemensamma matsalsmiljön, men på sina egna villkor. Vissa elever måste kanske få sitta med hörselkåpor och en padda framför sig för att alls få i sig någon mat. Andra kan tvärtom behöva måltidssituationen för att öva sig socialt samspel.

Inte sällan handlar det om att vara beredd på att göra sig fri från den förutfattade bild vi kan ha om hur en trevlig måltidssituation ska se ut, menar Joanna Lundin. För några kan exempelvis det outtalade kravet på att kunna sitta och småprata under lunchen innebära ett rejält stresspåslag.

– På en skola jag besökte hade man infört ”pratbord” och ”tysta bord”. Eleverna kunde välja bord utifrån vilket humör de var på.

– I mitt drömscenario skulle det gärna få finnas två olika matsalar där ett tyst rum är till för de som kan känna behov av just tystnad när de äter. Själv skulle jag tycka det var jätteskönt att äta lunch i en sådan miljö ibland!

Självklart tycker Joanna Lundin att det är viktigt med näringsrik och varierad kost. Samtidigt menar hon att skolan ibland måste vara pragmatiskt. Vissa elever, exempelvis de med adhd som medicinerar, tappar lätt aptiten, och ibland får man vara glad om eleven över huvud taget får i sig någon mat.

– Det är jättehärligt med ett skolkök som har höga ambitioner. Men alla barn har rätt att få mat som är anpassad till dem. Även om det kanske råkar vara pasta fem dagar i veckan.

Joanna Lundin har många goda erfarenheter av förändringsarbete på skolor gällande måltidssituationen. Engagerad rektor och personal som involverar eleverna och tar reda på vad, varför och hur något bör göras är grunden till ett lyckat förändringsarbete, menar hon.

– När alla yrkeskategorier i skolan samverkar blir alla bättre på att stödja elever med NPF. Här kan personal från elevhälsan spela en viktig roll. Dels som brobyggare, men också genom att ge handledning och utbildning till skolmåltidspersonalen.

Läs fler

Åsa Fridman

Åsa Fridman

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i Tidskriften Elevhälsa.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Ny kunskap, fördjupning, metoder, verktyg och konkreta råd – Elevhälsa är tidskriften för hela elevhälsoteamet!

Bli prenumerant