”Man är rätt ensam som skolledare”

I dag är Suad Djudja rektor på Fässbergsskolan i Mölndal. 2017 var han biträdande rektor på Ängsskolan i Skene, som drabbades hårt av en bussolycka. Här är hans berättelse.

”Jag fick ett samtal på min fasta telefon hemma en söndagsmorgon. Det var skolans idrottslärare som ringde från olycksplatsen. Han berättade att bussen med skolungdomar ombord på väg till fjällen hade vält och att det var illa. Han visste inte hur illa – det var kaos på olycksplatsen. De fick vänta 40 minuter innan räddningstjänsten kom och vi var i ovisshet hela söndagen, vi visste inte hur många barn som var skadade och döda. 

Jag var biträdande rektor. Eftersom rektorn var bortrest på långresa så ringde jag till förvaltningschefen. Sedan åkte jag in och öppnade skolan. Jag hade varit med om en annan kris tidigare och visste att elever gärna söker sig till skolan i en sådan här stund. 

Det var skönt att vi hade en krisplan, du vet en sådan som skräpar i bokhyllan.

Kommunens POSOM-grupp råkade ha övning den dagen och kom direkt. Mina kollegor, rektorer från andra skolor, kom och ställde sig till förfogande. Kuratorer från andra skolor kom. Lärare kom utan att jag kallat dem. Polis kom. Alla kom. Många elever och vårdnadshavare samlades på skolan.

Det var mycket med att organisera vem som skulle göra vad. Vi hade en tydlig rollfördelning: Förvaltningschefen tog alla presskontakter, min kurator ansvarade för kuratorsinsatser, jag tog samordningen av lärare. 

Jag var i ständig kommunikation med lärare på plats. Kommunen skulle ordna en buss hem först, men man ångrade sig. De flesta vårdnadshavare satte sig i sina bilar och körde för att hämta hem sina barn. 

En del elever på skolan skickade sms till sina kompisar på olycksplatsen. Vi sa ”Sluta med det, de är i chock, de kan och ska inte svara nu”. Det spreds rykten om vem som hade dött. Det var skönt att ha en polis på plats som berättade varför det tog sådan tid att få information, hur identifiering går till och varför man inte ska sprida rykten. 

Det är viktigt att kommunicera löpande med personal, elever och vårdnadshavare, även om man bara meddelar att ”vi väntar fortfarande på information”. Annars sprids rykten lätt. 

På söndag kväll kom en tillförordnad kommunchef. Han installerade sig i kopieringsrummet och skötte allt som kommunen skulle göra därifrån. Han var superbra. Lärarna som varit med i olyckan fick genast förtroende för honom. 

Jag hade fortsatt kontakt med lärarna på plats. De ville inte åka hem så länge som elever var kvar. Först på måndag kväll flög lärarna till Landvetter. 

Vi hade krisledning på riksnivå från Stockholm också för några elever var väldigt svårt skadade. Vi hade elever på sjukhus i Uppsala, Östersund och Falun. 

När vi fick veta vilka elever som omkommit borde jag ha ringt föräldrarna. Jag vet inte varför det inte blev så. Nu blev de uppringda av kuratorn men det är rektorn som ska ringa. Det felet gör jag aldrig om. 

Man är rätt ensam som skolledare. Hade min rektor varit på plats hade det varit enklare. Alla brydde sig om mig, de kom med mackor – men vissa saker kan ingen annan än rektor göra. 

Vi hade avstämningar morgon och eftermiddag under veckan som följde. Folk kom med olika förslag. Mitt i allt skulle vi göra nationella prov men vi ställde in, eleverna var inte undervisningsbara.

Vi tog in en vikarie från en annan skola för en lärare bröt ihop. Du vet inte hur folk kommer reagera vid en kris, alla i personalen orkade inte.

Det var skönt att vi hade en krisplan, du vet en sådan som skräpar i bokhyllan. I den fanns allt: Minnesstund, så här gör man. Det var många saker som vi tänkt igenom innan, som bara var att göra.

Det tog lång tid att komma ur krisen. Det kom tillbaka elever med skador. Hjärntrötthet var vanligt. De behövde en reträttplats dit de kunde dra sig undan. Det ordnade vi.

Vissa elever hade svårt att släppa sorgen och gå vidare. Det svängde fram och tillbaka. Fler än 50 elever var med på resan och olyckan påverkade hela skolan och bygden. 

Lärarna som var med på bussen gjorde en fantastisk insats – det var tur att det var idrottslärare som var bra på livräddning på plats. De kraschade totalt efteråt, flera av dem. Det var tufft.

Efter alla olyckor, det som är svårast, är perspektivet. Saker som är viktiga annars blir oviktiga. Unga människor har dött, vad betyder nationella prov då? Vad betyder betygsättning? Det var otroligt svårt att motivera mig att göra det som var vardag, att gå tillbaka till rektorsrummet.

Men det är även viktigt att sätta punkt: Att bestämma att från och med denna dagen återvänder vi till ordinarie undervisning. Det blir ett sätt att hantera vardagen, att återta kontroll över situationen. Att återgå till någon slags normalitet. 

Det var inte alla elever som kände dem som drabbats. En del tyckte att de borde känna mer sorg än vad de gjorde. 

Jag minns att jag kände att vi var på väg tillbaka dagen jag såg en elev springa i korridoren. 

Jag har inte varit med om något som går att jämföra med den här händelsen. Jag blir påmind om den varje år. De här eleverna blir på något vis alltid kvar på skolan. De blir kvar hos oss.” 

När det värsta händer:

• Ta hjälp av krisplanen.

• Dela upp ansvaret – vem gör vad.

• Kommunicera löpande för att motverka ryktes-
spridning. Ta hjälp av kommunens kommunikatör.

• Stötta lärarna i kontakten med eleverna. 

• Identifiera om någon elev, vårdnadshavare eller
anställd behöver extra stöd.

• Se olikheterna för såväl elever som lärare. 

• Ha en plan för att återgå till vardagen.

(Källa: Suad Djudja)

 

Emilie Stendahl

Emilie Stendahl

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i Tidskriften Elevhälsa.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Ny kunskap, fördjupning, metoder, verktyg och konkreta råd – Elevhälsa är tidskriften för hela elevhälsoteamet!

Bli prenumerant