”Elevernas behov bör avgöra insatserna”

Allt fler barn och unga rapporterar besvär såsom huvudvärk, nedstämdhet och oro. Men lösningen för skolan är inte att sätta in samma hälsofrämjande insatser överallt. Det menar forskaren Anette Wickström som tycker att elevhälsan ska gå på djupet med vad som ligger bakom siffrorna.

Anette Wickström är biträdande professor vid Linköpings universitet och har undersökt vad unga själva lägger för betydelse i de besvär som mäts i den årligt återkommande enkäten Skolbarns hälsovanor. Där får unga uppskatta hur ofta de har besvär som huvudvärk, ont i magen eller att vara irriterad eller på dåligt humör. Många uppger i enkäten att de har återkommande besvär, och siffrorna har lett till slutsatsen att den psykiska ohälsan är utbredd bland unga.

Men i en fördjupande intervjustudie bland elever i årskurs 9 kan Wickström tillsammans med Sofia Kvist Lindholm visa att det skiljer sig åt vad eleverna själva beskriver ligger bakom besvären.

– Det är väldigt stor spridning. Från väldigt allvarliga problem, till väldigt vardagliga problem. Alltifrån att jag känner mig nere för att min mamma inte vill träffa mig längre, till: jag fick inte det resultat jag förväntat mig på matteprovet.

Det här är en tydlig bild av hur svårt det är att veta vad olika besvär står för, menar Anette Wickström. Tillsammans med sin kollega kunde hon se att de unga gick att dela in i två tydliga grupper. I den första gruppen representerade besvären djupgående problem, till exempel övergrepp, en familjemedlems sjukdom eller död, svårigheter att hitta ett socialt sammanhang eller ständiga misslyckanden i skolan. I den andra gruppen handlade det om vardagliga, övergående problem. De kretsade framförallt kring tre områden: relationer, kroppen och skolstress.

”Man behöver differentiera vad pro- blemen handlar om. Annars bygger man lätt upp en bild som är ganska genomträngande i samhället av att alla ungdomar mår dåligt.”

– Vi inledde varje intervju med att fråga ’Vad är viktigast för att du ska må bra?’ Då svarar 99 procent vänner och familj. Det handlar om relationer, dem man har roligt med och får stöd från. Men också om grupprocesser, hur man förhandlar om normer, hur man ska vara för att duga.

Varför är det viktigt att särskilja de här två grupperna, menar du?
– Man behöver differentiera vad problemen handlar om. Annars bygger man lätt upp en bild som är ganska genomträngande i samhället av att alla ungdomar mår dåligt. Det får en negativ effekt på ungdomar själva – det kan bli till en självuppfyllande profetia. Men det viktigaste är kanske att man ser alla unga som bärare av psykisk ohälsa och i behov av behandling. I stället för att se att många arbetar med sina vardagliga problem.

Elevhälsan ska enligt skollagen arbeta förebyggande och hälsofrämjande. Det hälso- främjande arbetet innebär att fokusera på att stödja det friska. Det handlar om att skapa en miljö i skolan där eleverna har förutsättningar att må bra och lära.

Uppfattningen att en väldigt stor grupp unga mår psykiskt dåligt har lett till att många skolor söker efter generella hälsofrämjande program att sätta in. Det är Anette Wickström kritisk till.

– Det finns en väldigt stor risk att vi försöker lösa det här – speciellt om vi skapar bilden av att alla mår dåligt – genom att alla får gå en kurs eller att vi skapar ett ämne om det här. Men det har tidigare inte visat sig effektivt.

Den grupp som har stora problem riskerar att falla mellan stolarna vid ett sådant arbetssätt, säger hon.

– Det var en förhållandevis stor grupp i vår undersökning som verkligen behövde professionellt stöd från elevhälsa, sociala myndigheter eller barn- och ungdomspsykiatrin. Den gruppens problem kan ju aldrig tas upp i ett generellt program.

Den andra gruppen, som hade mer vardagliga problem, hade en stark önskan om att få prata med vuxna om vad som upptog deras tankar, säger hon. Men det är inte säkert att det de vill prata om tas upp i ett generellt utformat hälso- främjande program.

– De kanske går på en skola där klimatet är öppet och man har många diskussioner om normer och trakasserier, men en väldigt dålig arbetsmiljö genom att alla prov ligger i december och maj. Då vill de ju prata om det.

Anette Wickström och Sofia Kvist Lindholm har tidigare studerat depressionsförebyggande program i skolan. Då har de kritiserat att de får en alltför behandlande inriktning. Till exempel uppmanas unga som inte alls är deprimerade att identifiera negativa tankar – på samma sätt som den som går i behandling för depression. Anette Wickström lyfter fram att försäljningen av programmen har blivit en affärsverksamhet, där rektorer och elevhälsa behöver sålla bland erbjudanden.

– Ibland kommer det plötsligt en summa pengar till skolan för att man har sett statistiken om psykisk ohälsa. Det kommer från olika nivåer inom kommuner och regioner. ”Oj titta, vi fick en miljon för psykisk ohälsa.”

Hur kan elevhälsan kritiskt granska olika hälsofrämjande program?
– Vi får en del frågor om att titta på specifika program. Mitt första svar innan jag tittat är alltid: ”Vad är problemet ni vill lösa?”

Ett mer framgångsrikt hälsofrämjande arbetssätt kännetecknas enligt Anette Wickström av att man går på djupet med vilka behov de unga på den egna skolan faktiskt har.

– Det är inget fel på statistiken om ungas besvär. Felet är om vi inte kompletterar den med kvalitativ kunskap. Den ger information om vad som ligger bakom siffrorna.

Elevhälsosamtalen är en utmärkt grund för kunskap, konstaterar Wickström. I forskningsstudien intervjuades också elevhälsopersonal. Då slogs hon av hur mycket kunskap om eleverna som fanns hos personalen.

– I mina ögon verkar elevhälsan sitta på väldigt mycket viktig information. Dels verkar de ha en bild av var de svåra problemen ligger. Dels vilka de mer vardagliga problemen hos eleverna på skolan är.

Det är också viktigt att det finns en öppenhet bland personalen för vilka frågor som är aktuella i samhället och vad som rör sig i elevgruppen, säger hon. När forskarna gjorde studien var ”Me too” aktuellt. Många elever uttryckte att de hade velat prata mer om det.

– Eleverna önskade att det hade funnits utrymme för att prata om sexuella trakasserier, normer och hur man ska vara för att accepteras. En av klasserna hade fått besök av ungdomshälsan, men då hade det blivit helt tyst. De hade hellre velat prata med sin mentor.

Om man går till botten med vilka behov som finns hos eleverna på skolan finns större möjligheter att arbeta hälsofrämjande på ett meningsfullt sätt, menar Anette Wickström.

– Det går inte att komma förbi den kvalitativa undersökningen. Vad består problemen av på den här skolan? Att sätta in ett generellt program för att förebygga psykisk ohälsa är att försöka lösa svåra och olikartade frågor på ett väldigt förenklat sätt.

Läs fler

Anna Grettve

Anna Grettve

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i Tidskriften Elevhälsa.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Ny kunskap, fördjupning, metoder, verktyg och konkreta råd – Elevhälsa är tidskriften för hela elevhälsoteamet!

Bli prenumerant