”Att de bryr sig betyder allt”

På Erikslundskolan i Borås var det inte ovanligt att elever hade femtio procents frånvaro. Skolan hade blivit en social arena där undervisningen kom i andra hand. Tre års strategiskt arbete har vänt trenden.

Skolavslutningen närmar sig och det är spexdag på Erikslundskolan. Elevassistent Albert Cort välkomnar allt ifrån änglar till poliser och byggarbetare.

– God morgon! Välkommen! Hur är det?

Han sitter på sin vanliga stol i entrén och alla som går förbi får en hälsning eller en nick. Klockan drar mot nio och eleverna gör sig redo för dagens lektioner. Plötsligt hejdar Albert en elev.

– Jag vill prata med dig! Du vet vad det gäller, säger han och spänner ögonen i eleven över glasögonkanten.

De går in i ett klassrum och kommer tillbaka efter några minuter.

– Då gör vi så. Ha en fin dag, säger Albert innan de skiljs.

– Det sägs att jag är lite hård, säger han en stund senare. Hård men rättvis. Och det vill jag också vara. Det är det som behövs.

Albert Cort huserar vanligtvis tillsammans med Louice Schoultz, som är studiecoach, i det som kallas Erikslundskolans hjärta. Det är ett nybyggt rum i en bit av korridoren med ett stort bord att plugga vid och en mjuk soffa att prata i. Hit kommer eleverna för att få hjälp med läxorna, byta några ord eller bara vara. De får också hjälp med att fixa laddare till datorn, vässa pennan eller få ett plåster.

– Vi gör allt möjligt, förklarar Albert Cort och går iväg med en stor röd tång för att klippa upp dagens fjärde skåplås.

Skolan är liten och Albert och Louice känner de flesta av de 250 eleverna. De har jobbat sex respektive fyra år och kan prata om hur det var på Erikslundskolan både före och efter 2018.

– Det är jättestor skillnad. På den gamla tiden försökte var och en i personalen släcka sina egna bränder utifrån sin egen bild av hur läget var. Nu har vi gemensamma regler och mål och jobbar tillsammans, säger Louice Schoultz.

Den gamla tiden innebar många års problem, med täta rektorsbyten och utan någon kontinuitet. Skolinspektionen konstaterade otrygghet, problem med frånvaro, ett hårt språkbruk och bristande särskilt stöd. Borås stad dömdes till vite fyra gånger och fick betala sammanlagt 1,2 miljoner. Men detta ledde också till förändring. Skolan fick stöd i två utvecklingsprojekt: Plug Innan som drevs av Göteborgsregionen och Skolverkets Samverkan för bästa skola. I samma veva fick skolan också en ny rektor.

– Mitt jobb var att vända utvecklingen. Alla förstod att så här kunde vi inte ha det. säger rektor Ann-Kristin Svanberg Björkqvist.

I vändningen ingick en stor satsning på elevhälsan. Borås stad sköt till extra resurser för att beta av kön med utredningar och för att utöka möjligheten till särskilt stöd. Under en period hade de fem specialpedagoger som jobbade för fullt och extra resurser i form av skolpsykolog och kuratorer. Samtidigt började hela skolan att jobba mer strategiskt.

Försteläraren Ingrid Derbring initierade en kartläggning av alla elever utifrån tre parametrar: beteende, kognition och motivation.

– Vi ville veta: Varför kommer inte eleverna till skolan? Vilka elever är i riskzonen? Beroende på vad de har för problem behövs väldigt olika insatser, säger Ingrid Derbring.

För att möta problemen tog Trygghetsteamet – elevassistenter, kurator, studiecoach, skolsköterska och rektor – fram intensivkurser i kärnämnen tillsammans med specialpedagog och arrangerade en kurs i impulskontroll i samarbete med socialtjänsten.

– Vi såg också att det fanns låg skol­anknytning och motivation. Därför ville vi göra skolan till en roligare plats och sätta lite guldkant på
skoldagarna, säger Louice Schoultz.

I samråd med elever målade en konstnär färgstark graffiti på väggar och skåp. Klassrummen fräschades upp och mjuka soffor köptes in.

– Dessutom firar vi allt som kan firas – jul, påsk, halloween och sommarlov – med pynt, tävlingar och priser, fortsätter hon och visar bilder från skolans Instagram där hon lägger in positiva saker som händer.

En del i det strategiska arbetet är att vara tydlig. Skolan tog fram en konsekvenstrappa och enades om några punkter att fokusera på. En var nolltolerans mot kränkningar och dåligt språkbruk och all personal, från mentorer till städ- och matpersonal, uppmanades att reagera.

– Till en början vågade inte alla säga ifrån och då pratade vi om hur vi kan stötta varandra i det, säger Ann-Kristin Svanberg Björkqvist.

Förutom samtal leder i dag varje fult ord till en blankett som skickas till huvudmannen Borås Stad. Tre till fyra blanketter genererar samtal med vårdnadshavare.

– De första veckorna fyllde jag i minst tjugo blanketter om dagen, men förändringen kom redan efter ett par veckor. Nu tänker eleverna sig för innan de hasplar ur sig något och nya elever lär sig snabbt vad som inte är ok, säger Louice Schoultz.

Hon tillägger att nolltoleransen på skolan gäller för incidenter över huvud taget och att alla brott polisanmäls.

– Det som inte är tillåtet ute i samhället är inte tillåtet här heller.

En fördel med en liten skola är att de kan jobba relationsbundet och i ett nära samarbete. Skolsköterskan som träffar alla elever för hälsosamtal och vaccinationer har exempelvis ett guldläge att lyssna in stämningar och upplevelser av skolan. Utifrån det kan kuratorn göra olika insatser med att jobba med otrygghet och frånvaromönster i klasserna. En grupp som alla på skolan har jobbat extra mycket med är elever med lång och ogiltig frånvaro.

– Vi har lärt oss att vi måste vara väldigt flexibla. Situationen kring de här eleverna är så komplex med diagnoser, social problematik och tonårshormoner. För några kanske hembesök eller en liten grupp fungerar, för andra är det tio minuter i veckan på Teams. Det är inte bra, men det kanske är bättre än ingenting, säger Louice Schoultz.

I dag får Erikslundskolan grönt ljus från Skolinspektionen. Frånvaron har minskat och studieron ökat.

– Men det går aldrig att säga att vi är färdiga, eftersom en tredjedel av alla elever byts ut varje år. Nu är utmaningen att hålla i och hålla ut. I det är mitt jobb att samordna alla goda krafter och se till att vi inte springer på alla bollar, säger Ann-Kristin Svanberg Björkqvist.

Izabella Ligopsychakis går i åttan och är en av dem som har fått framtidstron tillbaka. I sjuan, när hon var ny på Erikslundskolan, hade hon 68 procents frånvaro. Hon kände ingen i sin klass och hade ingen större lust att lära känna någon heller. I stället drog hon sig undan, kände sig otrygg och hade taggarna utåt.

– De kompisar jag hade gick i nian, så när de hade raster tog jag också ledigt. Jag var helt omotiverad att gå i skolan, säger hon.

Ju mer hon var borta, desto svårare var det att komma i kapp och klasskamraterna kom allt längre bort.     Efter ungefär ett halvår började skolan arbeta med hennes frånvaro på allvar. Även om Izabella hade önskat ännu tidigare insatser tycker hon att stödet från skolan varit bra. I samma veva slutade också hennes kompisar nian och hon blev mer motiverad att gå på sina lektioner.

Det som hjälpt henne mest att komma tillbaka är relationen till framför allt Albert och Louice.

– Att de bryr sig betyder allt. När man kommer till skolan och så säger någon ”Good morning darling”, det gör en glad. Får man ingen kärlek hemma, får man åtminstone det, säger Izabella Ligopsychakis.

Hennes råd till skolor som vill minska frånvaron är att arbeta för att alla ska känna sig trygga och att det alltid ska finnas någon som eleverna kan vända sig till. Exempelvis att lärarna äter med eleverna i matsalen och sprider ut sig så att det alltid finns någon att sitta med. Hon har också uppskattat skolans tydlighet.                                  

– Den här skolan har lärt mig jättemycket om konsekvenstänkande. Någon märker om vi gör något dåligt.

Men viktigast av allt är att skolan reagerar snabbt på problem och förmedlar att det inte är kört. På mindre än ett år har Izabella höjt sina betyg i flera steg och nu vågar hon ha framtidsdrömmar. Kanske vill hon bli advokat, kanske starta en byggfirma, tiden får utvisa.

Den sista frågan är vad hon tycker är allra viktigast att förmedla i den här artikeln. Svaret kommer snabbt:

– Jag vill säga till samhället: Ge inte upp! Det kan bli bra. Det blev bra för mig och då kan det bli bra för andra också. 

När Louice Schoultz inte hjälper till med läxor så byter hon gärna några ord med Tuva Wiktorsson och Alma Kjellström i korridoren.

Allt ifrån änglar till byggarbetare dyker upp på spexdagen. Graffitimålningen bakom Albert Cort gör också skolan till en roligare plats.

Prev
Next

 

Carina H Ahnstedt

Carina H Ahnstedt

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i Tidskriften Elevhälsa.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Ny kunskap, fördjupning, metoder, verktyg och konkreta råd – Elevhälsa är tidskriften för hela elevhälsoteamet!

Bli prenumerant