Kollo som skapar förändring

Kollot på Värmdö för elever med problematisk skolfrånvaro har blivit en vändpunkt för många ungdomar. Grundaren själv, Matthias Rowe, har fått förverkliga två drömmar: att skapa ett sommarkollo i Sverige och att lämna ett avtryck i världen.

Mellan tårna gräs. I håret en lätt bris. På kollo på Värmdö är Matthias Rowe, kurator på Filosofiska skolan i Skarpnäck och Solna ungdomsmottagning, i sitt rätta element – liksom de ungdomar han har samlat omkring sig.

Först var det en galen idé: ”Vad gör vi med elever som isolerar sig i sitt hem i stället för att gå till skolan? Jo, vi bjuder med dem ut på kollo där de får leva tätt tillsammans med vilt främmande människor!”

Besök hos elev

Matthias Rowe skakar lätt på huvudet.

– Det är min övertygelse att natur, frihet, värme och gemenskap väcker livsandarna hos alla människor, konstaterar han.

”Barn stannar hemma från skolan för att skydda sig mot smärtan och skammen i att inte höra till.”

Idén till kollot fick han under sin första kuratorstjänst. Han var på besök hos en elev, som hade börjat stanna hemma, i förvissning om att han skulle få eleven med sig till skolan. Han är ju bra på sånt.

Det var under den allra mörkaste november, stämningen i köket var tryckt. En ledsen mamma satt i stolen framför honom, och i rummet intill hade sonen barrikaderat sig bakom en låst dörr. När Matthias Rowe försökte kommunicera möttes han av tystnad.

– Jag har ju alltid haft en dröm om att ordna ett kollo. I det köket förstod jag för vem, berättar han och fortsätter:

– Barn stannar hemma från skolan för att skydda sig mot smärtan och skammen i att inte höra till. Att inte hänga med i vad som sägs, inte få stöd, och kanske bli utsatt för kränkningar. Barn tror att det är dem det är fel på. Barn skäms. Det gör ont och de stannar där det känns tryggt, det vill säga hemma.

Han tycker att det är kontraproduktivt att mot den bakgrunden släpa barnen tillbaka till skolan. För Matthias Rowe är det i grunden enkelt: Om barns behov tillgodoses i skolan så finns inga elever med lång frånvaro. Kollot är en start.

– Kollots möjligheter att skapa förändring är enastående; en grupp lever tillsammans på ett avgränsat territorium. Naturen är nära. Eleverna får uppleva gemenskap i ett sammanhang där samvaron bygger på förtroende, acceptans och respekt.

Matthias Rowe vill att vi skapar en skola som barn längtar att gå till, och som skolkurator föregår han med gott exempel genom att alltid ha dörren öppen. Inne hos honom finns en plats där eleverna kan komma och hänga ett tag, ungefär som en mycket liten ungdomsgård.

Behöver ritualer

– Vore jag mentor i skolan i stället för skolkurator skulle jag inleda varje lektion med att samla eleverna i en ring på golvet och spela gitarr och sjunga med dem. På kollo har vi brasan, och även i klassrummet behöver vi en ritual som binder ihop oss, gärna något personligt och lite sårbart. Då knyts vi ihop.

Han är född och uppvuxen i Hamburg. Fröet till Sverigeflytten såddes för många år sedan, när den unge Matthias Rowe varje sommar kom till ett sommarkollo i Småland. Kollot var årets höjdpunkt och anordnades av den protestantiska församlingen i Hamburg där föräldrarna var aktiva.

”Om barns behov tillgodoses i skolan så finns inga elever med lång frånvaro.”

När han som nästan färdigutbildad socionom flyttade till Sverige hade han fått en praktikplats på ett utslussningsboende för interner från Norrtäljeanstalten. Kontrasterna är stora mellan det lite mer konservativa, formella Tyskland och det liberala, informella Sverige.

Tyska kyrkan i Stockholm gav honom ett nätverk som underlättade anpassningen till vardags-Sverige – genom kyrkan hittade han såväl lägenhet och vänner som ett hem för sin tro.

Sexton år senare har Matthias Rowe påverkats av det sekulariserade Sverige, och även om tron finns kvar har det inte blivitkyrkobesök de senaste åren. Däremot hittar han andlighet och passion i sitt ideella arbete.

– Att vara värdefull för andra ger mitt liv näring. Och genom kollot möter jag mitt behov av att bidra till andra samtidigt som andra också får det bättre ”Det är en win–win-situation”, säger han.

Stor skillnad

Som elevassistent i den mer informella svenska skolan njöt Matthias Rowe först i fulla drag. Skillnaden jämfört med hans egna skolerfarenheter var stor: han var som barn en flitig elev i den tyska skolan. Men han kände oro inför auktoriteter, att få anmärkningar eller bli utskälld. Än i dag känner han sig obekväm när andra förväntar sig lydnad genom hot och övertag.

Han påpekar att även den svenska skolan riskerar att inympa sådan rädsla hos barn när man kräver att de ska komma till skolan för att bli undervisade. Barn med problematisk skolfrånvaro och deras förtvivlade föräldrar har ingen nytta av att bli påminda om skolplikten.

Själv är han alltså sedan några år tillbaka skolkurator, men han ryggar lite inför yrkestiteln: den för hans tankar till någon som sitter högst upp i byggnaden med stängd dörr, någon som barn kommer till bara när de måste.

– Jag var först elevassistent i fem år inom Engelska skolan i Gubbängen, Örebro och Bromma. Jag tyckte om att vara någon i mitten som eleverna kunde knyta an till. Som en storebror, berättar han och fortsätter:

– Jag vill vara en närvarande kurator, någon som rör sig där eleverna finns. Och i vissa fall kommer de även till mig för att mitt rum är så coolt att hänga i.

Lyckosam ledarfilosofi

För hans ledarfilosofi har skillnaden i kultur mellan Sverige och Tyskland varit lyckosam.  Här finns alltid en skola där hans sätt att arbeta med eleverna är välkommet.

Under åren har han också samlat på sig en sällsynt erfarenhet: Han har suttit runt brasan med 55 barn och ungdomar som inte förmått att gå till skolan. De har talat nära och innerligt, haft konflikter, busat, sjungit, skrattat och gråtit tillsammans. Tilliten och gemenskapen har varit stark och ungdomarna har vågat öppna sig för varandra och för ledarna. Matthias Rowe vet bättre än de flesta vad som driver barn från undervisningen till hemmet.

Mattias Rowe vid sjö
Mattias Rowe hoppas kunna inspirera andra till att göra liknande arrangemang.

Det första kollot var trots det ekonomiska bidraget en rejäl finansiell risk. 2011 sökte och fick Matthias Rowe 60 000 kronor från Skandias fond ”Idéer för livet” och 20 000 kronor via crowdfundingstiftelsen Polstjärnan. Detta var grundplåten till den första kolloveckan med 18 elever med problematisk skolfrånvaro. Alla vuxna arbetade ideellt, det var en del av konceptet, och annars hade det inte heller gått ihop ekonomiskt.

Kollot hade inte heller gått att genomföra utan den erfarenhet Matthias Rowe hade av kolloverksamhet: hyra av Cervinska huset på Barnens ö, inköp av mat, planering av schema och aktiviteter, samordning av ledarna och inte minst att se till så att ungdomarna trivdes och avstod från att rymma.

– Jag trodde så mycket på idén. Flera av de grundläggande behov som skolan har svårt att bemöta har de här eleverna fått tillgodosedda på kollot. Autonomi och gemenskap är ett par av de viktigaste. På kollot är det lätt att ge valfrihet. Och de regler vi sätter upp under kollot handlar inte som i många skolor om maktutövande och kontroll, utan om att både deltagare och ledare ska vara trygga och säkra under veckan.

Matthias Rowe är också i andra sammanhang oförskräckt och oortodox i sin strävan att skapa mänskliga möten. Om han uppfattar att lösningar på vissa problem kräver att han hjälper andra människor att involvera sig i dem, då gör han det.

I bostadsrättsföreningen skapar han inte bara självsvåldigt återvinningsstationer och Facebooksidor, han får också ”sitt” lokala snabbmatsställe att ge rabatt till alla som tar med egen matlåda (vilket visade sig vara olagligt). Dessutom har han med hjälp av kyrkan startat utdelning av överbliven skolmat, till personer i Beckomberga som behövde det.

– Min och andras kraft finns i längtan att berika världen. När jag tror på något gör jag det. Jag frågar oftast inte om man får. En del kan bli irriterade. Men då ber jag om ursäkt, jag skäms kanske lite och försöker igen senare.

En gång i världen skämdes han för andra saker. Som när mamman kämpade för en rivningshotad simhall. Hon skrev insändare och skapade nyheter.

– Som barn tyckte jag att det var jättejobbigt varje gång hon var i tidningen. I dag gillar jag att hon engagerade sig i saker som var viktiga för henne och andra. Jag kan se att jag tagit efter henne. Jag skriver till och med insändare …!

Inspirera andra

Matthias Rowe är en eldsjäl, inte en förvaltare. I år anordnade han och hans vänner kollot på Värmdö för sista gången. I framtiden finns andra planer som han ännu inte är beredd att avslöja. Han har inte byggt upp en organisation som kan rulla på utan honom, men utesluter inte heller att han själv tar upp tråden igen om något år.

– Jag hoppas att vårt exempel med kollot inspirerar andra att ta efter. Vi fortsätter med att anordna helger för anhöriga och barn, och det gör vi på samma kollogård som de senaste åren: Skatboet i Värmdö. Så lite kollokänsla kommer det ändå bli, konstaterar han.

Om Matthias Rowe

Född: 1973 i Hamburg.

Familj: Sambon Josefin, föräldrar och två bröder i Hamburg.

Bor: I Årsta.

Yrke: Kurator på Filosofiska skolan i Skarpnäck och Solna ungdomsmottagning.

Utbildning: Socionom och massageterapeut.

Fritidsintressen: Läsa DN och lyssna på P1, meka med cyklar, löpning, träna och cykla, vandring.

Förebilder: Alla människor som står upp för medmänsklighet och bevarandet av naturen, till exempel motståndsrörelsen ”Vita Rosen” i Nazityskland och aktivisterna inom nätverket ”Bevara Årstaskogen”.

Drivkraft: Tänk om jag har kunnat bidra till att någon annan fått det bättre under sitt liv.

En film som alla bör se och en bok som alla bör läsa: Filmen Sophie Scholl – de sista dagarna, boken Kollaps: livet vid civilisationens slut av David Jonstad samt Nonviolent communication: a language of Life av Marshall Rosenberg.

Främsta åstadkommande: Det måste ha varit att jag lyckades få min blivande fru att gå med på att dricka varm choklad med mig efter lindy hopp-kursen på våren 2013.

En hemlighet om mig själv jag hittills aldrig har berättat för någon: Jag har gått i terapi i närmare 100 timmar – det mest värdefulla jag har gjort!

 

Marika Sivertsson

Marika Sivertsson

Marika Sivertsson är frilansjournalist med inriktning mot migration, omsorg och arbetsliv.

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i Tidskriften Elevhälsa.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Ny kunskap, fördjupning, metoder, verktyg och konkreta råd – Elevhälsa är tidskriften för hela elevhälsoteamet!

Bli prenumerant